Evert Taube (1890-1976)
Evert Taube föddes i Göteborg den 12 mars 1890. Han var det fjärde barnet  av tretton. Som 18-åring  packade Evert sin sjömanskista och gick till sjöss för första gången. Seglatserna förde honom så småningom till Argentina där han var bosatt från 1910 - 15. Upplevelserna under dessa år har satt djupa spår i hans diktning och så har även Bohuslän, Roslagen och Italien gjort.

I januari 1919 kunde man i Stockholms tidningar läsa om att författaren, globetrottern och lutasångaren Evert Taube väckt jubel med sina friska sjömansvisor i Kabaré Läderlappen på Gillet. "Publiken fick aldrig nog", stod det, "och mr Taube var frikostig med extranumren".

Redan året innan hade Evert begått sin debut som estradör i Godtemplarhuset i Smögen. Det året gav han även ut sin första prosabok "Inte precis om kvinnor" för att 1919 ge ut sin första visbok "Sju sjömansvisor och Byssan Lull".

Genom hela Evert Taubes livslånga författarskap strömmar kärlek och medmänsklighet. Hans målande texter och vackra melodier är en visskatt som är unik. Att fira en av de största vissångarna och kompositörer som Sverige har sett och fostrat faller sig därför naturligt. Som visdiktare fortsätter Taube traditionen från Bellman. Andra inspirationskällor var folk och sjömansvisan samt den medeltida trubadurtraditionen.

Evert Taube saknade musikalisk skolning däremot besatt han ett häpnadsväckande musikminne. Denna förmåga utnyttjade han för att på sina resor jorden runt bygga upp ett musikaliskt förråd.  Rytmer och melodislingor kunde ligga i träda i åratal innan de var mogna att träda fram i en annan form i en ny visa. Så det märkliga har skett att den man som plockat fram det mest svenska inom oss, som blev vår nationalpoet också har gjort oss mer internationella. "Nigande vals" har spanska förtecken, i "Stockholmsmelodi" hittar vi en argentinsk tango, "Eldarevalsen" har drag av en engelsk shanty o.s.v

Evert Taube tillbringade mycket tid på Ängön-Flatön under, dels sin barndom, dels på 40 och 50-talet. Under tiden 1942 till -45, bodde han periodvis hos hemmansägare Anders Johansson på Ängön. Det var här som en av hans sångmöer, Karin, var dotter i huset. Och det var vid den här tiden som Evert blev god vän med handelsman Gustav Johansson på Flatön, och gav honom tillnamnet Flink.

Det var en eftermiddag då snögloppet hängde i luften som Evert Taube, mätt och belåten efter en utsökt middag i Uddevalla, kom ut till Ängön för att vila upp sig i 2-3 veckor. Men det blev betydligt längre än så.
Under sina år på Ängön och Flatön var Taube mycket produktiv. Dels trivdes han med naturen och befolkningen, dels fick han vara i fred och skriva.  Och det märks att han var lycklig här, för hans dikter från denna tid är bland det finaste och skönaste som skrivits om Bohuslän. Förutom i "Ballader i Bohuslän" (1943), skildrar han Bohuslän i bl.a. "Jag kommer av ett brusande hav" (1952), "Strövtåg i Ranrike" (1955), och i "Västlig horisont" (1957).
Från slutet av  50-talet vistades han mycket i Frankrike. Slutet av sitt liv tillbringade Evert Taube till stor del i Stockholm där han avled den 31 januari 1976.